Carl Johan von Becker: Försök i skaldekonsten

“Sång

till

Konung Gustaf den tredjes ära”

“Vet den Monark är störst som största kärlek njuter Och högsta dygd ger högsta makt”

Kellgren

Monark! uti den rymd, der, i odödlig glans,

Du njuter himmelsk lön för konungsliga dygder,

Ej kränker Dig min sang? ej skymfar jag din krans

Med minnets blomma, räckt från dina fordna

bygder?

Nej! jag är Svensk och Skald: trygg kan jag

nalkas Dig,

Trygg känslans offergärd till Smakens Tempel

bära;

För ämnet skall ditt folk med godhet höra mig;

Jag fruktar ej dess dom – jag sjunger till din ära.

Carl föll. – Med blodrödt sken, bland fjellen,

sönk den sol,

Som SVEAS stolthet var, och verldens undran

väckte,

Som nyttig eller ej, stod hög vid Nordens pol

Och sina strålars glans kring Jordens bälten sträckte.

Hon sönk – och det vardt natt. Förhärjningar-

nas brand,

Och hemska norrskens bloss, som båda grymma

öden,

I mörkret blanket fram, att ifrån strand till

strand

Upplysa scenerna af plundringen och nöden.

Om kraftlöshetens strid, med fortsatt neslighet,

Förbyttes I en fred, som seklers arf förspillde,

Som massor utaf land från fosterjorden slet,

Och fallna kämpars ätt fån fädrens grafvar skilde,

Blef det din olyksgräns, o WASAS fosterbygd?

Nej, än ett nytt förderf du störtades till mote:

Af dina egnas split fördubblades din blygd,

Förgiftades ditt lugn, och sönderslets ditt sköte.

Ej mera värd den lott, att vara Svensk och Fri,

Man gaf för utländskt guld sig sjelf och Rikets

heder;

Man stred ej för sitt land, man stred för sitt parti,

Och störst man named den, som stötte täflarns

neder –

Försvunnit var det folk, som enigt inom sig,

Med bäfvan skådades ifrån Europas throner,

Som skakat deras grund med sina djerfva krig,

Och gifvit Konungar åt kufvade Nationer.

Flydd var den kraft, som närt en fordom prisad

stam,

Och på en frejdad jord, emellan hjeltars graf-

var,

Den Nordens Herrar bott, der krälade nu fram

En fal och skymfad ätt af egennyttans slafvar.

Jag ville ge mitt blod, den lyckliga minut,

(Och med Sokratiskt lugn jag skulle välja döden)

Då det ur Häfdens blad förmådde plåna ut

Den blygd, som tecknad är I bredd med dessa

öden.

Dock nej! Den afvås ej: som skuggan mörk

den star;

Kanske bestämd, som den, att taflans värde höja,

Och att, när allt sin följd och sin fullbordan får,

Verlds-Styrarns högre plan för tänkarns öga röja.

Du kom – och dagen kom. I purpur gick

han opp,

Att glädjens häroldsbud kring Sverges gränsor

bära;

Och WASAS gamla thron, re’n strålande af hopp,

Stod snart I fullnådd glans af majestät och ära.

Dit uppsteg, jemte Dig, den konungslika makt,

Som. vördad I sitt bud, till lugn och sällhet leder;

Och folkets tacksamhet Dig omgaf med en vakt,

Den starkaste till värn, den ädlaste till heder.

Med samma trogna hand, som kraftfull, spiran tog,

Du lagen till egid mot envåldsfaran ställde,

Du folkets hjertan vann. – Ditt eget ansåg nog,

Att råda öfver dem med obergränsadt välde.

För denna ädla makt, partiers hat försvann,

Och dessa skilda bröst, som stått likt Norr mot

Söder,

De drogos intill Dig; alltså intill hvarann –

Och Verlden såg en Far ibland försonta Bröder.

Chef för en enig slägt, Du lyckliggjorde den:

Med mildhetens behag Du diademet prydde;

Du tjuste som Monark, Du älskades som vän;

Man lydde känslans röst, när det var Dig man

lydde.

Det hela antog nu ett mera ordnadt skick,

Och enheten i allt gaf styrka åt besluten;

Intoleransen föll, förkrossad af din blick,

Och Fanatismens glaf blef kraftlös, eller bruten.

Skön Sanningen steg ner från ljusets fosterland,

Att verklighetens dag omkring din bana sprida;

Rättrådigheten, blind, med vågskåln I sin hand,

Af systern leddes fram och tog din andra sida.

Emellan dem Du gick, med glädjen I ditt spar,

Att dyrkas af ditt folk, och rätt åt alla dela,

Att nöden bistånd ge, att mensklighetens sår

Med egna ögon se, med egna hander hela.

Och tankens ädla kraft, från brutna bojors tvång,

Till lif och rörelse, af Dig ur dvalan manad,

Tog örnens vingar an, från snäckans sena gang,

Och uppsteg I en rymd, förut blott dunkelt anad.

Med andra länders smak och deras ljus försedd,

Dun u I vinterns land den sköna facklan tänder,

Som ställer drifvans son med drufvans son I bredd,

Och våra kala fjell I bredd med Seinens stränder –

Ett folk, som troddes dömdt till barbari och natt,

Förmådde, genom Dig, med konstens alster skryta:

I Sergels atelier man trodde Phidias satt,

Och Mälarn ej sin scen mot Tiberns ville byta.

Af skaldens sang, så ljuf, som näktergalens ljud,

Af Demosthenes röst I Snillets höjda tempel,

(Allt frukter af din vård och följd af dina bud)

Fick denna skapelse fullkomlighetens stämpel.

Så prydde Du ditt lopp med nytta och behag:

Åt båda egnande ditt öfverlägsna snille,

Du var den visaste bland dem som stifta lag,

Den älskanvärdaste uti de vittras gille.

Du spridde, bland det Hof Du Dig till sällskap

gett,

Allt, hvad som, ljust och skönt, gör menskligheten heder:

Det största i talang, det finaste i vett,

Det renaste i språk, det mildaste i seder.

Sjelf gaf Du väckelse åt goda ton,

Som vexte krets från krets, till granskapet af kojan;

Sjelf böd Du vördnaden, som omgaf din person,

Att taga känslans band, och lägga af sig bojan.

Ej glansen af din thron var guldets skimmer

blott,

Som håller smickrarn qvar, och ledsnaden betalar,

Nej! Verlden, sällsamt nog, såg vänskapen i

slott,

Såg glädjen, skämtande, uti en Konungs salar.

Från denna ädla prakt Du kunde skåda ner

Uppå ett lyckligt folk, beskuggadt af oliven,

Hvars kraft förnyades, hvars sår ej blödde mer,

Hvars lugna verksamhet var fredens yrken gifven,

Nu odlarn, njutande ditt konungsliga stöd,

Förmådde tistelns fält att skördens guldax bära,

Och Svenska slöjden, stolt, åt Svenska borgarn

böd,

Hvad förr af andra folk han nögades begära.

Metallens rena hallt, ej skuggan blott deraf,

Du gaf i bytesvinst åt flitens trägna hander;

Och Handelns vinge, sträckt kring obesökta haf,

Med Sveas kölar flög till Incas rika stränder.

Så skred kulturen fram, med välstånd i förbund,

Att fördomar och nöd ifrån ditt land förjaga;

Det Sköna trädde opp, på Nyttans fasta grund,

Och Dygden, älskansvärd, förstod att sjelf behaga.

Vid denna syn, förtjust, mitt öga faster sig,

Och ville ej sin blick ifrån en tafla rycka,

I förgrunden hvaraf, Monark! det skådar Dig,

Förgrudad af ditt folk, beredande dess lycka.

Men ack! – hur ömkansvärd de dödeligas lott!

Omvexling är den lag, som stiftades för Jorden;

Den rymd, som tiden ger åt folkens sällhets mått,

Af några tiotal år trångt begränsad vorden!

Bland krigets tända bloss jag Dig och Svea ser –

Der vågar Skalden ej att Edra öden följa –

Förskräckt af vapen-brak, han endast tårar ger

Åt lagrar och åt sår, som Dig och henne hölja.

Den gärd han skyldig blir, o Konung! åt ditt mod,

Skall Häfdatecknaren för honom snart betala;

Ej lyran ljuda bör om politik och blod;

Hon vare alltså tyst – Historien må tala.

Men om, med ögat sänkt från sälla andars

höjd,

Vid stoftets låga verld Du stundom värdes dröja,

Och om det gör ännu ditt ädla hjertas fröjd,

Vid staters hvälfda skick, att Sverges välgång röja,

Då, blicka ner förnöjd pä detta Fosterland,

Som Du på Jorden främst din kärlek egnat hade,

Och se det lyckliggjordt af samma Hjeltes hand,

Uti hvars sacra vård Du fordom spiran lade.

Lik Sveas trogna sköld, af sina kronor prydd,

Stödd af en Lejon-Prins vid hvardera sin sida,

Se CARL, uppå din thron med enig kärlek lydd,

Till höger, Segerns glans, till venster, Hoppets

sprida;

Se Nordens tvenne folk, för ett gemensamt värn

Förenade till ett, och täflande i dygder,

Med sina armars kraft, med sina klippors jern,

Än odla fädrens jord, än trygga fädrens bygder;

Och om bland detta folk, till tidehvarfvets skam,

En oblid Genius förnuft och smak vill kränka,

Om han på Tänkarns fält och Skaldens tränger

fram,

Att seklers odlingsvinst i barbari fördränka,

Vi gå, mot denna våg, att göra dammen stark.

Ja! om dess syndaflod än öfversköljde Jorden,

Skall dock det Sunda Vett Du hägnade, Monark!

Fortplantas, likt den ätt, som slots I Noaks ark,

Och finna, som ditt namn, odödlighet i Norden.”

L